Lördag morgon 05.40 gick reveljen. Det var då dags att stiga upp för att förbereda sig för en kommande golfrunda på Araslöv City.
06.45 slogs första bollen i en match som skulle visa sig innehålla både regn och sol, både bokstavligt och bildligt talat.
Golfkvaliteten jag presterade var väl inte riktigt på topp om man så säger, men inte riktigt i botten heller. Jag träffade bollen relativt bra, men hade inte det där "flytet" i spelet som man desperat söker varje rond. Det hade däremot min spelpartner som tillsammans med sin nye kompis 'Hippo' spelade riktigt stabilt.
Tyngdpunkten för mina golfproblem låg (som väldigt ofta förr) på greenerna. Jag förstår fortfarande inte att det kan vara så svårt att få flyt i puttningen. Om man jämför med att slå en järn-3:a 180 meter med full sving på klubban så borde ju puttrörelsen vara så ofantligt mycket enklare att behärska. Men konstigt nog så känns "putt-svingen" oändligt mycket mer obekväm än en full sving med någon av de andra klubborna i bagen. Jag förstår det inte. Kan det sitta i huvudet? ... ehhh, ja ...
Början på de sista nio hålen gick bättre och efter 14:e hade jag presterat tre par och två bogeys. Innan vi hann fram till 15:e tee, öppnade himlen sig och vi fick skyla under mitt paraply. Det häftiga regnet attackerade oss dock underifrån och vi blev rejält blöta om underbenen där vi stod. Beslutet att avbryta känns fortfarande som ett väldigt vettigt och moget beslut.
På eftermiddagen sprack det upp och då gav jag mig ut i spåret på Näsby Fält. 7.3km i fint väder. Skönt!
Söndagens aktiviteter bestod i dels gräsmatteklippning, dels löpning på Balsberget.
Klippningen är väl inte så mycket att orda om, men löpningen förtjänar att omnämnas, i varje fall lite kort. Jag fick under lördagen tips av en gammal kompis att prova 5.1-slingan på Balsberget. Enligt uppgiftslämnaren skulle den rundan bland annat innehålla en brant stigning efter ca 3.5 km. Jag tyckte det hela lät spännande och for dit på söndagskvällen för att reka.
Eftersom jag sprungit dagen innan hade jag bestämt för att ta det riktigt lugnt. Med "They might be Giants" laddad i min iPod, gav mig uppför berget. Den initiala stigningen gjorde att man kom upp i puls väldigt mycket fortare än vad jag är van vid. Jag fick koncentrera mig lite extra på andningen. Jag koncentrerade mig också på att följa de gula markeringarna så att jag inte skulle komma in på fel spår. Slingan var varierande och trevlig. Efter de utlovade 3.5 km så kom så den berömda och branta stigningen. "Nema problema", tänkte jag och tassade uppför den första biten. Bara för att där inse att det var en bra bit kvar att bestiga. Så pass bra bit att jag bestämde mig direkt för att inte ens försöka. Jag fick helt enkelt gå uppför. Kändes lite nesligt, men samtidigt väldigt klokt. Efter den tuffa stigningen fortsatte spåret i trevligare terräng. Avslutningen var skön. Nerför hela vägen till parkeringen. Härligt!
No comments:
Post a Comment