För tillfället är jag inne i en jättesvacka vad gäller puttningen. Tråkigt, men sant. Det krävs nog en hel del både fysisk, teknisk och mental träning för att vända trenden.
Den putter jag använt det senaste decenniet införskaffades på Silvermere Golf Club utanför London 1997. En ganska klassisk PING-putter som har hängt med mig på alla rundor i snart 10 år. Då och då har jag tänkt att puttern är kass, och jag måste köpa en ny för att kunna putta bättre, men har alltid kommit fram till att det inte har med puttern att göra, utan med den som håller i puttern. En bra puttare kan putta med i stort sett vilken putter som helst.
En era är härmed avslutad, ty i söndags köpte jag en ny putter. En ful putter. En riktigt ful putter som talade till mig inne på Dormy i Svågertorp. -Köp mig! Jag skall hjälpa dig att komma över din puttfrossa. Jag vet att du kommer att trivas med mig. Prova mig, så får du se...
Jag provade den fula puttern som hade namnet PING Ug-Le, och den kändes fantastiskt skön från allra första svingen.
Ett hål i golvet 4 meter bort. Jag bestämde mig för att prova... Sikta.... och putta... och PANG, rakt i koppen. Härligt! En till... Jojomensan, den satt den också. Gud vad skön den här puttern var. Låt oss prova putting-mattan, en två meter lång smal konstgräsmatta med ett upphöjt hål i bortre ändan. Sikta, putta, och pang i koppen. Perfekt! En till, och en till, och en till...
Efter att ha satt 15 puttar i rad, så bestämde jag mig. Du är min, du din fula ankunge till putter!
Dagen efter fick den fule puttern följa med mig till golfbanan, men ack vad den hade svalnat. Ja jösses. Jag lyckades inte sänka en enda putt på 18 hål.
Min teori håller. Det beror inte på puttern, utan på den som håller i den. Men jag skall inte låta måndagens dåliga puttning gå ut över min nya kompis. Det var som sagt inte dess fel. Jag skall istället börja träna med min nya fula följeslagare och jag hoppas att vi kommer att få riktigt kul tillsammans framöver.
No comments:
Post a Comment